ATT INTE VILJA OCH ATT INTE KUNNA FÅ BARN
I somras var jag med en (alldeles underbar) kompis på Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm. De har, bland annat, en utställning om människokroppen. Det fanns en liten dator och över den en skylt som lovade att det skulle vara ett bildspel som handlade om sex. Spoiler: jag klickade igenom det. Förutom människan, och diverse djurs fortplantningsvanor (här fick jag definitivt veta mer än vad jag ville), fanns också en bild med lite text om barnafödande. I texten framgick att empati kunde visa sig i exempelvis viljan att ta hand om ett barn. Paniken började skruva på sig inom mig. Jag kan inte få barn. Och lyssna på den här :jag VILL inte heller ha barn. Naturligtvis blev jag genast oroad över min empatiska förmåga. Ett tag funderade jag på om jag skulle hänga en varningsskylt om halsen: VARNING! BARNLÖS, KÄNSLOLÖS. Kanske ringa polisen och ange mig själv. Sen kom jag på att det stod "exempelvis", och att det alltså inte är enda sättet att undvika seriemord, och så torkade jag svetten ur pannan och andades ut. Det var jävligt nära alltså.
När jag berättar för folk att jag inte vill ha barn, säger de att jag kommer ändra mig, att jag kommer missa något, att jag bara inte förstååååååååååår än, men jag kommer fatta, när jag får barn, som jag inte kommer få för att jag inte vill. Det hela är en hamsterhjulsliknelse så till den grad att jag etablerat en hamsteridentitet. Jag skulle vara en jävligt gullig hamster. Får ibland impulser att fylla mina kindpåsar med mat för ett senare tillfälle, och munnen vattnas när jag går förbi frön och grönsaker i affären.
Och när jag berättar för folk att jag inte kan få barn på grund av att jag är infertil (har att göra med Turners syndrom, vi tar det sen), överröser folk mig med sorg och beklaganden. "Det var ju väldigt olyckligt", "Du måste vara jätteledsen över det", "Är det din stora sorg i livet?" Det finns något ytterst absurt i att folk sörjer för min skull, över något jag inte ens är ledsen över.
Här är en radikal tanke: en får göra vad en vill med sin kropp. Att inte vilja ha barn innebär inte att en avskyr barn och vill äta dem till frukost. Det är varken sämre eller bättre än att ha barn. Det är bara så enkelt att jag inte kommer vara förälder. Så enkelt kan det vara.
När jag berättar för folk att jag inte vill ha barn, säger de att jag kommer ändra mig, att jag kommer missa något, att jag bara inte förstååååååååååår än, men jag kommer fatta, när jag får barn, som jag inte kommer få för att jag inte vill. Det hela är en hamsterhjulsliknelse så till den grad att jag etablerat en hamsteridentitet. Jag skulle vara en jävligt gullig hamster. Får ibland impulser att fylla mina kindpåsar med mat för ett senare tillfälle, och munnen vattnas när jag går förbi frön och grönsaker i affären.
Och när jag berättar för folk att jag inte kan få barn på grund av att jag är infertil (har att göra med Turners syndrom, vi tar det sen), överröser folk mig med sorg och beklaganden. "Det var ju väldigt olyckligt", "Du måste vara jätteledsen över det", "Är det din stora sorg i livet?" Det finns något ytterst absurt i att folk sörjer för min skull, över något jag inte ens är ledsen över.
Här är en radikal tanke: en får göra vad en vill med sin kropp. Att inte vilja ha barn innebär inte att en avskyr barn och vill äta dem till frukost. Det är varken sämre eller bättre än att ha barn. Det är bara så enkelt att jag inte kommer vara förälder. Så enkelt kan det vara.